SkrivPuff Utmaning 261 - 18 september
Skriv om ett ärr.
Han slog henne aldrig...
Hon träffade honom en solig sommardag och det var så deras relation började, solig och varm. Hon var nyskild och sårbar. Han var nästan tio år äldre än hon och och han kändes trygg och erfaren. Av honom fick hon den bekräftelse och det stöd hon behövde just då. Han fick henne att se livet med nya ögon och hennes liv kändes många gånger som en saga. Med honom fick hon resa och han köpte henne fina presenter. De var lyckliga tillsammans och efter några år hade de varsin blank guldring på ringfingret.
Långsamt förändrades deras relation. Av olika anledningar hamnade hon i en djup depression, som han inte kunde förstå. Han levde i en värld där varken sjukdomar eller andra personliga problem hade någon plats. Han vägrade acceptera och hans sätt mot henne blev allt kallare. Hans frustration över att hon inte längre var lika glad och sorglös, som tidigare, tog sig uttryck i ilska vänd mot henne. När hon grät skrek han. Hon kunde förtvivlat och med tårarna rinnande, be honom att hålla om henne. Då stod han framför henne och skrek att hon skulle tänka si eller göra så, men han rörde henne inte. Han gjorde henne illa på så många sätt och om och om igen. Han slog henne dock aldrig, men hennes själ skadade han. Hennes kärlek hade förvandlats till en man att vara rädd för.
Tårarna strömmade ofta nerför hennes kinder och många gånger funderade hon på att göra slut på allt. Livet rasade och relationen, med mannen hon en gång älskat, hade förvandlats till ett helvete. Sagan hade blivit en mardröm. Han förvärrade hennes depression genom att ständigt bekräfta att hon var misslyckad och oduglig och han hittade ständigt fel på hennes utseende.
Det tog henne ett halvår att ta sig ur och bryta relationen. Idag har hon minnena kvar. Tyvärr är det ju så att de tråkiga och de som gör ont, överskuggar de som var lyckliga och varma. Ärret i själen lever hon fortfarande med. Det är det ärret, som gör att hon idag har så svårt för att lita på en man och att tilliten till det motsatta könet är så skadat.
Han slog henne aldrig...
Hon träffade honom en solig sommardag och det var så deras relation började, solig och varm. Hon var nyskild och sårbar. Han var nästan tio år äldre än hon och och han kändes trygg och erfaren. Av honom fick hon den bekräftelse och det stöd hon behövde just då. Han fick henne att se livet med nya ögon och hennes liv kändes många gånger som en saga. Med honom fick hon resa och han köpte henne fina presenter. De var lyckliga tillsammans och efter några år hade de varsin blank guldring på ringfingret.
Långsamt förändrades deras relation. Av olika anledningar hamnade hon i en djup depression, som han inte kunde förstå. Han levde i en värld där varken sjukdomar eller andra personliga problem hade någon plats. Han vägrade acceptera och hans sätt mot henne blev allt kallare. Hans frustration över att hon inte längre var lika glad och sorglös, som tidigare, tog sig uttryck i ilska vänd mot henne. När hon grät skrek han. Hon kunde förtvivlat och med tårarna rinnande, be honom att hålla om henne. Då stod han framför henne och skrek att hon skulle tänka si eller göra så, men han rörde henne inte. Han gjorde henne illa på så många sätt och om och om igen. Han slog henne dock aldrig, men hennes själ skadade han. Hennes kärlek hade förvandlats till en man att vara rädd för.
Tårarna strömmade ofta nerför hennes kinder och många gånger funderade hon på att göra slut på allt. Livet rasade och relationen, med mannen hon en gång älskat, hade förvandlats till ett helvete. Sagan hade blivit en mardröm. Han förvärrade hennes depression genom att ständigt bekräfta att hon var misslyckad och oduglig och han hittade ständigt fel på hennes utseende.
Det tog henne ett halvår att ta sig ur och bryta relationen. Idag har hon minnena kvar. Tyvärr är det ju så att de tråkiga och de som gör ont, överskuggar de som var lyckliga och varma. Ärret i själen lever hon fortfarande med. Det är det ärret, som gör att hon idag har så svårt för att lita på en man och att tilliten till det motsatta könet är så skadat.
Kommentarer
Postat av: marmoria
När man blir deprimerad visar sig många sanningar om ens närmaste.
Postat av: Drumalex
I nöd och lust är inte taget ur luften. En nödvändig kombination om det ska fungera i längden.
Postat av: Tjotten
Ja som "D" skrev "i nöd och lust" det är lätt att säga i lustens hetta men nöden är tärande. I nöden lär vi känna oss själva och varandra. Förhoppningsvis så kommer man närmare varandra och blir mer ETT men för många går det tvärt om, man glider ifrån varandra istället
Trackback
