Skrivarverkstaden

Skriv om att vara blyg.

Alla pratar runt omkring mig. Diskussionen runt bordet, i lunchrummet på jobbet, är livlig. Det är en varm och härlig stämning och rummet är fyllt är glada röster. Någons kommentar utlöser skrattsalvor och en kvinna skrattar så tårarna rinner. Jag skrattar också och känner mig för en kort stund även med i gemenskapen. Jag skulle så gärna vilja delta fullt ut i denna gemenskap, men jag kan inte. Skulle så gärna vilja berätta om den där galna fiskaren vi stötte på under semestern på västkusten. Den berättelsen hade passat in i sammanhanget nu.

Ändå sitter jag tyst. Jag känner hur den brännande rodnaden sakta stiger på mina kinder. Jag rodnar av bara tanken på att öppna munnen och få allas uppmärksamhet riktad mot mig. Tanken på att alla ska lyssna, och ännu värre titta på mig, får även handsvetten att bryta fram i mina handflator. Istället för att säga något och innan någon märker att jag är knallröd i ansiktet, reser jag mig istället för att diska av min tallrik. 

Jag går in på toaletten och där inne blinkar jag bort några envisa tårar, som letat sig fram, och förbannar min blyghet.